... och havet viskade: -Vila hos mig,

av skummet på vågorna gör jag en bädd

och vinden min broder han vaggar dig,

tills du sover i trygghet och aldrig mer

ska du känna en rädsla omgärda dig

ej heller panikens iskalla händer

plötsligt snöra din arma strupe

Vila hos mig och upplev min kärlek

för den är gränslös och sann

ej svekfull och falsk som mänskors

som endast vill belägra ditt hjärta


... och jag teg, för jag var feg

och förresten...

vad svarar man till havet

som lockande ropar och skona vill

en från ödet värre än döden,


...ja, jag teg och steg

ner ifrån bryggan där jag stått och lyssnat

på havets lockande rop om kärlek

om kärlek

som är gränslös och sann!


... men havet, det viskar...