Min livsfilms tio största glimtar glömmer jag aldrig!

Den största av alla mina höjdpunkter var att fatta att jag skall leva med dig hela mitt liv. Det blev klart länge före vårt bröllop. Vi förlovade oss den 13 september 1962 endast ett halvt år efter vår första träff. Av en ren händelse är vår förlovningsdag samma dag som min älskade mormors och morbrors födelsedag.

Just nu efter mera än fem lyckliga årtionden känns livet nästan inte mera värt att leva. Jag har blivit besviken och bitter. Hon blev allvarligt sjuk. Jag är tvungen att acceptera detta. Mot naturkrafter lyckas det inte att kämpa med succé. Sitt öde vet man aldrig på förhand. Våra planer utvecklas inte alltid i önskvärd riktning.

Min bröllopsdag var den största enstaka dag som jag har erfarit. Den dagen var den första juni 1963, pingstdagen solig, varm sommarens första dag. Dagen var spännande, härlig, festlig och ömtålig dag . Min kära var en blomstrande, yppig brud i sin vita, sagolika brudklänning med sin brudbukett som var bunden av anemoner och prästkragar. En bröllopsmiddag med alla mina och hennes kära närvarande på festen. Om jag är ärlig upptäcker jag först nu hur vacker hon var och hur fin människa fick jag åt mig för en livslång resa. Att fatta denna livsdetalj tog en lång stund i mitten av allt liv, rörelse och festyra.

Sällskapandet med min kära var en av de bästa tidsperioderna i mitt liv. Det förde oss närmare än någonsin under vår korta bekantskap. Hennes och mina tidigare livserfarenheter mötte på ett underligt sätt. Där fanns något som liknade samma som en intrig i skådespel. Om min själ hade varit orolig blev den nu tvärtom lugn. Då man blir förälskad djupt i någon kan man säga adjö till ro man är oro ville man eller inte! Av praktiska skäl tillbringade vi efternattens timmar ”hemma” och sov i våra egna sängar. Annars var vi tillsammans hela dagen. Hon övernattade i sin delade studieinkvartering. Jag återvände hem på småtimmarna. Många gånger hann tidig vårsol stiga upp innan vi slutade vår samvaro. Så kunde vi sitta i min bil hela natten sida vid sida, njuta av att vara allena tillsammans, berätta om sitt eget föregående liv, ha tankeutbyten eller njuta av närvaro.

Näst stora dagar var vår förstföddas och minstings födelser. Båda våra barn var efterlängtade. Våra önskningar gick i uppfyllelse. Hon var förstfödda och han minstingen. Hanna var vår stora ”julklapp” år 1965, vår första jul i Schweiz. Michael föddes under 1972 sommarens värmebölja. Jag assisterade vid båda förlossningarna och var förstås mycket stolt över mina båda barn men ännu mera över Ulla som utan hänsyn till födslovärk bevarade sitt lugn. Hon var min hjälte, jag såg att det inte var lätt och jag kände det även då hon kämpade med sin hand i min hand! Första gången tog det några timmars tid medan den andra gången hadevi brådska då han nästan föddes i bilen. Michael liknade så mycket sin pappa att då mostern såg honom för första gången och konstaterade att ”om den där pojkens pappa är vi absolut säkra”, gjorde farmor ytterst ledsen och sade att ”hur vågar du ens ifrågasätta…….. ” Hanna föddes i Clinique Montchoisi där många berömda filmstjärnor förlöste sina barn. Kliniken var min lärofaders, gynekologens arbetsrum. På nyårsafton fick nya mödrar ta nytt år emot med sina babyn på klinikens kostnad med äkta champagne och små läckra munsbitar.

När jag tog studenten var det visst en viktig tröskel som jag steg över. Att få studentbetyg, -mössa, rosor och alla lyckönskningar är både ett mål och ett nödvändigt lärdomsprov att få studierätt till akademiska studier vid universitet. Min pappa hade sagt mig länge sedan, att ” jag förutsätter och betalar men du måste bli student, därefter får du göra vad du vill, men du kan aldrig säga att du inte hade haft möjlighet!” Säkert hade han rätt. Jag är nöjd att jag inte gjorde honom besviken. Studentexamen var mig ingen lätt upplevelse. Jag lyckades och vägen till högre studier var öppen.

Att få studierätt i universitet i Lausanne att bli läkare var en gåva från himmel. Jag var urlycklig, stolt och nöjd. Jag hade stått mycket ut ironiskt skratt att jag slutade min skola från språklinje. ”Inte kan du bli läkare eller studera handelsvetenskaper utan goda kunskaper i matematik!” Det gick på ett annorlunda sätt.
Efter att ha sett min egen pappa i sitt arbete, i ett fint och eftersökt yrke hade jag tidigt beslutit att jag inte vill bli läkare i ett dygnet runt arbete med stort ansvar och mycket byrokrati. Jag vill bli en affärsman liksom min morfar var. Men det gick inte efter mina egna planer. Livet beror på slumpen. Jag blev läkare och bra så!

Mitt öde har varit mig välvilligt då jag fick utöver min egen kära mina kärleksfulla föräldrar, två bröder, fyra kära morbröder, fyra härliga faddrar Matti, Arvo, Ruth och Inkku, många välmenande lärare, lärofäder och kollegor. Mitt liv har inte kunnat gå bättre det gick i detta härliga sällskap av dessa nära anhöriga, vänner och människor.

Jag känner stor tacksamhet för ett fullkomligt, lyckat, härligt liv under nästan sjuttio år. Jag vet ej vem jag kunde tacka. Livet är en stor orienteringstävling. Jag har alltid tyckt om att orientera i skog och mark även till sjöss under mina scoutår, under min värnplikt och vuxna år allena och med min trogna framlidna kollega Antti då vi plockade under otaliga somrar murklor, andra svampar och bär här och där i södra Finland eller i Lappland.

En stor gåva har varit min jättegoda superhälsa. Först mot sjuttio års ålder började jag bli krasslig, tyvärr. Många är redan de av mina vänner och bekanta som sover under jord och bara minnen är kvar. Jag vandrar ännu här i ” en tröstlös ensamhet”. Nu skulle jag vilja förbanna min otur, men ej, jag gör det inte ännu, hoppas aldrig!

Skaparen var generös då jag fick så mycket lycka och medvind! Nästan allt i mitt liv har lyckats. Först nu det sista årtionde har varit långrandigt tidsfördriv. Men ännu mötte jag en själsfrände, ingen ny ”love story” men lite balsam på sår som min käras eländigaste öde orsakade mig.

Livet är en stor erfarenhet, värdefullt, unikt, men upprepar sig och genom denna egendom är det seglivat, fullkomligt, kanske ”odödligt”! Jag har tyckt om att leva. Det känns mig motbjudande att åka en dag till dödsriket och lämna livets härliga stunder!

© Heikki Hellman 2016-04-13