Guldbrun fåtölj.
Sex knappar, en saknas.
Tofsar och sidenband,
sammet
möter den nakna huden på den jag älskar.

Lite snett sitter hon,
med benen i kors på
ett osedvanligt kvinnligt vis,
och långa rödlackade naglar
trummar en ohörbar rytm
mot det mjuka underlaget.

Hon frågar om Dostojevskij
och får även det
att låta oanständigt,
hon gungar lätt fram och tillbaka
i fåtöljen, och jag blir
torr i munnen.

Hon jämför mig med Raskolnikov
och jag skrattar,
ifrågasätter,
kysser
hennes knä, hennes innerlår,
hennes sköte, hennes
vänstra bröst,
min tunga är brännande het
men hon förblir iskall,
men leende,
men med öppen mun
stönande.

Guldbrun fåtölj, den
skälver i kapp med henne
när hon tjuter, kommer, förbannar
och jag älskar henne ljudlöst,
jag älskar henne innerligt,
jag älskar henne så som hon
aldrig kan älska mig