Kom skjut igen de ögonlock
som brutna såg din lyster
jag blundar länge, men ändock
så syns vi åter syster,
det finns en ände där vår flock
går fritt i minnesländer
sånt är väl sagor, syn och skrock
men skrivs för fallna fränder.

Då ledsen levnad blev mig tung
och giftet allt förtärde
hos dig så var jag ännu ung
och barnets hjärta närde,
det vilar nu på vildviddsljung
där världen vet dess värde
och kommer du sen dit blott sjung
de sånger sorg oss lärde.

Så skjut igen de ögonlock
som slutna skall beskåda
var fornfamiljer går i skock
att vaka på oss båda
som genom synens dimkrans tjock
mig silversegel sänder
tills ögonlocken lättar och
jag ser mysteriets stränder.