Sent en kväll, vad varsnats bli den sista,
lågt från skammens kammarvrå jag såg
stoftets glans på aftonblånad våg
skaka skumt, och ornamentet rista.

Knäpptes hand, som hanns än med en önskan,
satt vi glatt, i midsommardagshag,
sträckte natt, sitt täcke över grönskans
blomsterprakt, bland aftonaktsbehag,
drömde vi - tills drömmen vore dag.

Drog den dränkt i nyare nyanser
silad ned som sand i andans brunn
strömmen stod, i stoftets giftromanser
blektes blod, blev tanken blank och tunn.

Följdes forsen bakåt fårans armar
genom töcken tyngt av bleknat rus,
våt av regn, mot immans fönsterkarmar
sköljdes skammens barn ur skur och grus.

Sam han fram, så hålögt tom i synen,
sökte han min mansförslutna hand,
slet mig loss, sen sveptes han med dynen,
dök och steg, och svann nedsänkt i sand.

Föddes sol, för mig att en gång brista
men om så hela himlen föll ikväll
mot min fot, här på min svartfårsfäll,
skulle jag likväl den åter mista.