Kommer på någonting från vad jag kan se hemma hos gamla, galna kvinnan. Det måste ha varit länge sedan. Hon måste också ha känt sig såhär: stum och blyg. Och haft denna önskan ligga i byrå som hon hade samlat på sig under ett liv, i chock, i lång kris. Minst ett kvartssekel har hon bott i denna stad. Och det var en arktisk vinterdag på hemmanet. Eller något vidlyftigt och enkelt, ett läppstift hon till slut använde. För att bli vacker. Permanentat håret i gammal stil. Minus en man, var hemma hos honom också. Minusgraderna i hans rum när balkongdörren stod öppen. För att bli kall och vacker. Inte undra på att han frös. Ohälsosam mat. Trött på röran i köket. De dansade och spelade. Magiskt, tragiskt, och inget försvar. Och de fick pengar och gick in i hålan, trollbundna.

Man sade inte mer än God morgon till varandra. Månen var framme när kvinnan vaknade, och henness gamla osäkerhet, utan att hålla masken. Blekljus över modern stat och ensam på här på Jorden. Sparken från jobbet och återvändo. Håll min hand.

Dina bröder ser den mannen som en Lucifer, och dina vänner har en enda glödpanna, inte en enda chef över hans liv, gryning och vännen kom gående. Enda kvinna utsatt just nu och en dröm man aldrig kunde komma ihåg, kom gående. När den utspelade sig framför den morgonen, framför oss. Hur de utnyttjar oss bara för att få pengar.

Medan han skrev blev han så ofta förbannad. Nu var det tillbaka för att stanna. Och tågen skenar iväg norröver. Hans händer hade pausat och vårsolen hade kommit. Vårvintern. Yrvaket såg han sitt eget och den stol som han alltid satte sig på. Irriterad på utfallet. Och så såg han dem i sällskap: som knähundar, det vita beigt gräddfärgat.

Han kände igen narkos och vinet. Han släpade sig och kröp till sin säng och pulvret sjönk till botten med ett dånande ljud. Frågade om det men fick ingen ögonkontakt. Hon var smal som en sticka och var ingen ungdom, men ännu hungrig. Vördnadsfull inför tanten. Paret. Finsk accent med överhoppade bokstäver och kraftiga konsonanter, väste sina "s". Även halvnorsk. Och omotiverade ursäktagivanden från de båda.