Hennes tunna hand

är fortfarande så mjuk och varm

under rosablommigt täcke

varm, men alldeles,

alldeles stilla

 "Hon vill ge sig av

men mina tårar av förtvivlan

ber henne att stanna"

För utan att släppa taget

sitter jag kvar, så nära jag bara kan

med hjärtat, brustet, utanpå

i smärtan och tystnaden

som obarmhärtigt följer

efter hennes andetag

det allra sista

"Men själen, hennes själ

fyller hela mitt inre

håller om och viskar kärlek

så tyst att bara jag

kan höra"

och så änglarna, de underbara 

ljusets allra vackraste väsen

där i rummets skälvande dunkel

oändligt tålmodigt, tröstefullt

inväntande...

                            ett farväl 

                                      det allra svåraste, 

                                                     det allra sista