Du har någon du levt med i många år. Tiotals år. Så föds det första barnet. Ni skapar en familj. Köper hus, lagar mat tillsammans, somnar bredvid varandra, bråkar ibland - precis som kärlek är. Så kommer andra barnet, tredje. Det är grillkvällar, vardagar, skolträffar, barnen växer ur sina skor, "vad ska vi äta till mat idag?".
Ni följer en tv-serie efter barnen somnat - innan ni båda (som vanligt) somnar tillsammans.

Så kommer kriget.

Mamman och barnen flyr.
De dör annars.

Pappan är kvar för att reda ut det som går...

Han lovar att komma efter.

Så kommer kvällarna, som de alltid gör, men de somnar utan varandra.
Dagar går, veckor... Månader. Barnen förstår inte...
De bara saknar.
Precis som mamman saknar sin man - sin andra hälft.
"Jag önskar bara att han inte blir dödad..."

Gränserna är stängda.
Reglerna hårda som granit.
På gott och ont.

Det är tur mamman minns (och den stora flickan) så de kan hålla pappa vid liv för de små pojkarna.
Även om, det skulle visa sig, att han aldrig får komma hit.

Nu hanterar migrationsmyndigheterna asylansökningarna som kom in i september.
Min vän ansökte i oktober.
Med lite tur får hon och barnen sin första intervju efter sommaren.

Jag vet vad många av er tycker.
Och jag bryr mig faktiskt inte om det... Ni får tycka vad ni vill - argumentera för och emot.

Jag bara vill krama min vän och hennes barn.

Jag önskar jag kunde säga till barnen, när vi ritar ihop, att de snart får krama sin pappa igen.
Jag vill säga till min vän att hon snart kommer kunna andas igen- för hennes livsfrände kommer hålla armen runt henne när de somnar.

Men jag kan inte.
För då ljuger jag.
För vi vet inte...
Vi vet ingenting just nu.

Mer än att det är ett helvetes krig som pågår.
Både i många länder - och inom människor.