Jag hade sprungit på molnen ett tag nu
lärt mig undvika stormar och aldrig stanna länge nog för att sjunka igenom
men innerst inne ville jag falla
jag ville falla jag faller jag föll

Genom molnen genom solljuset genom trädtopparna till sist
låg jag avsvimmad på plattgången, precis framför dig

hög på adrenalin och låg på syre i lungorna
Kroppen full av brutna ben o sinnet kvar bland molnen

Blottad o svag, stillastående och halvdöd
Men jag hade slutat bry mig, för jag visste att här fick jag ligga kvar
Jag kunde inte längre sjunka igenom eller fastna i stormar
Här kunde jag ligga stilla o njuta av att varken sväva eller flyga