Det började som ofta i sådana här fall med en kopp kaffe på ett trevligt café.
I flera år hade Rickard gått ditt för sin frukost bestående av kaffe och en smörgås med marinerade grönsaker. Högtalarna var alltid fyllda av de softaste tonerna av jazz. Han drack ur sitt kaffe och tog en titt på klockan, kvart över sju. Han skulle vara tvungen att skynda sig om han skulle hinna i tid till arbetet som svenska lärare på Sofia skolan. Den första lektionen började klockan 8.15, ändå kände han sig inte stressad när han vid klockan åtta anlände till lärrarumet.

Han plockade snabbt ihop material samtidigt som han såg efter vilken klass han skulle ha först idag. 9A var det, definitivt inte hans favoriter. En extremist klass, det fanns en sådan i varje årskull. En majoritet på en extrem politisk sida och en minoritet på den andra. I den här klassen var marjoriteten på högersidan, en del pojkar hade till och med rakade huvuden och kängor. Uppmuntrade av flickor med de blonda håret i en hästsvans och bombarjackor. Minoriteten på vänsterkanten var alla pojkar. I slutet av sjuan när höger idéerna börjat få inflytande hade några flickor reagerat starkt. De satte emot men hade nedkämpats till följd av pysikisk och fysisk misshandel av den ledande flickan. Hennes fall hade fått de få flickor som kunde bli vänster att bli helt neutrala. Han såg flickan ibland på caféet när han var där på eftermiddagarna, hon och vänsterminoriteten höll fortfarande kontakten eftersom de träffades där. En gång hade hon till och med gått fram och tackat honom för att han kämpat emot och hjälpt henne även om hon till slut givit sig. Hon sa också att om alla lärare hade varit som han var skulle aldrig hennes mor tvingat henne byta skola.

När hon berättade det så tänkte han på sitt liv och modern till hans son. De hade bara haft sonen i några månader när hon dumpade honom och flyttade ihop med hans bror. Brodern det svinet hade inget sagt till honom men han var föräldrarnas kelgris och fått föräldrarna att ta avstånd från honom. Sen så hade frun och brodern flytt landet och hamnat i Kanada. Under tiden hade han arbetat för att få möjligheten att träffa sin son. Han hade verkligen älskat sonen och även frun, vilket gjorde hennes svek ännu större. Myndigheterna hade sagt att han skulle få träffa sonen så mycket sonen ville och åtminstone lika mycket som mamman. Han skulle betala resan för sonen själv och med hans låga lärarlön kunde han bara drömma om att kunna betala den summan pengar. Inte för att de skulle hjälpt för när brodern och modern till hans son kommit till Kanada försvann de utan spår. Han viste inte var vare sig hans son eller någon i hans familj var någonstans. Helt ensam hade han blivit och efter det hade han grävt ner sig i sitt arbete, inte tittat på kvinnor någonsin efter det sveket. Faktum var att han inte ens viste om hans kropp fortfarande fungerade, på det sättet. och i den hormonstinna världen som är skolan där tonåringar styr var det nog tur, en del flickor hade avgudat honom och haft romantiska idéer. Han kände till skällen till det beteendet också. De sökte en romantisk figur att sätta på piedestal och han hade varit ung när han började, även om han var medelålders nu hade han fortfarande utseendet på sin sida

Hon var inte ensam om att prata med honom där, så sent som i förra veckan hade Alexander, en av vänster eleverna kommit fram till honom på kaffet och berättat om vit makt musiken som spelades på mattelektionerna och som innehåligt de vanliga mordhoten, emot judar, homosexuella och vänstermänniskor. Den musiken hade spelats på mattelektionen i klassrummets bandspelare. Läraren Mats hade inte brytt sig särskilt mycket, faktum är att han sagt att det var okej med musik och bara gått omkring och hjälpt eleverna precis som de hade varit vanligt privatradioskval som hörts i högtalarna. Det var en äldre mans behov att vara en i gänget hade Rickard tänkt.

Han och Alexander hade diskuterat problemet och även pratat lite om Tolstoj som de just nu läste i svenskan. Han hade lovat att ta upp de på nästa lärarmöte Nu skyndade han igenom korridorerna på väg emot lektionssalen undrade han om de inte vore idé att ta upp det med Mats tidigare än lärrarkonferansen i övermorgon. När han kom fram till lektionssalen rådde kaos som vanligt, men något var annorlunda. Vänsterminoriteten syntes inte till och högerminoriteten stog och skrattade åt något, han trängde sig i mellan dem och mötes av en hemsk syn. Det första han tänkte på var blodet, att det var så mycket. Knivbladet som satt fast i hjärtat och hållen i tröjan där blodet hade färgat hela tröjan. Sen skrek han, där låg Alexander död, mördad. Vänsterminoriteten satt där på golvet och grät, någon pratade med 112 i en mobiltelefon. Han skrek till en av de neutrala flickorna att hämta skolsköterskan och berätta vad som hänt. Flickan hade som de flesta neutrala tårar i ögonen men tittade med ängslig blick på högermajoriteten innan hon sprang iväg. Själv försökte han stoppa blödningen men vågade inte dra ut kniven i rädsla att förstöra hjärtat. Rektorn kom förbi, svimmade och togs hand om av en högerelev.
Sjuksköterskan kom springande och svimmade hon med. Hon var gammal och hela hennes liv hade varit sjuksköterska på skolor. De var första gången hon sett ett offer för våldsbrott annat en knytnävsslag. Så kom slutligen räddningspersonalen, ambulans och polis. poliserna mottade bort de nyfikna och ville genast påbörja förhör. Rektorn som nu hade vaknat till motsatte sig att man skulle göra det innan föräldrarna kontaktas, eleverna fick därför höra rektorns man (som var pensionerad präst) predika i aulan i stället för att förhöras. Men han själv slapp det och kunde förhöras på en gång.

Polisen som skulle interjuva honom kom fram och presenterade sig som kapten Johansson. Han frågade om de fanns någonstans de kunde sitta ifred. Han föreslog att de skulle gå in i klassrummet eftersom alla elever skulle till aulan.

– Uppge ditt fullständiga namn, begärde Johansson.
– Rickard Gustav Svensson, svarade Rickard
– Vad var din relation till offret? frågade Johansson
– Jag var hans svenska lärare, svarade Rickard
– Jaha, du var den första vuxna personen på plats.
– Ja det stämmer.
– Hmm kan du beskriva vad du såg?
– Jo det kan jag, hans vänner satt på golvet och grät hans fiender stog och skrattade.
– Vad menar du vänner och fiender?
– Det är ett slags politiskt slagfält i deras klass mellan högern och vänstern. Han hörde till vänstern.
– Hur vet du att han inte tillhörde högern?
– Hur han klädde sig, vilka han umgicks med. Att han berätta för mig om att högern fick spela sin musik på mattelektionen.
– Jaså gjorde han det, när då. På svenska lektionen eller?
– Nej han och hans vänner har samma favorit café som jag.
– Vilket café är det?
– Café Godot på Götgatan.
– Hur har det gått för honom i skolan?
– Jag vet inget om de andra ämnena men i svenskan är han skicklig, speciellt i författare och poeter från de senaste seklerna.
– Vilka författare och poeter?
– Tolstoj, Kafka, Keats, Colridge, Byron och en massa andra, han brukar alltid ha en bok med sig. – Vem är Kafka?
– Vet du inte det?
– Hrmm... nej det gör jag inte. Brukar han komma sent till lektionerna eller verka ha varit ute på helgerna?
– Nej inte ofta, det har hänt någon gång och då har hans vänner också varit sena.
– Verkade de ha varit ute och festat?
– Nej de verkade ha demonstrerat på söndagen.
– Jaså var de såna där sviniga demonstranter?
Den kommentaren fick Rickard att bli heligt förbannad och skrika till:
”Jag vill inte svara mer på dina fördomsfyllda frågor!\"
– Men gå då. svarade Johansson.

Rickard gick också precis som han fått tillsägelse att göra. Han steg in i aulan när rektorn sa
\" Ni får gå hem nu, alla har fått ledigt. Både elever och lärare.\"
Han vände ganska tvärt och började gå emot lärrarrumet för att hämta sina saker när en av vänsterminoriteten vid namn Jim sprang ifatt honom och frågade om han ville med till café Godot och prata om det som hänt. Rickard var glad att inte behöva åka hem själv och sitta och fundera över händelsen. Jim sa att de skulle mötas på Godot klockan tolv eftersom både han och hans kamrater måste hem och ringa föräldrar och äta. Rickard bestämde sig för att gå till Godot direkt efter att han hämtat sina saker.

Rickard lämnade Sofia skolans A-utgång, tog stegen ner för trapporna till skolgården och funderade vilken väg han skulle ta. Om han skulle gå upp för trapporna mellan gymnastiksalen och skolan till Skånegatan eller ta en omväg ner för skolgården och sen runt och upp på Bondegatan. Han tog trappan upp till Skånegatan och gick vid sidan av vita bergens grönska med tunga steg fram till Skånegatans korsning med Renstiernasgatan. Där vände han sig bort ifrån de röda trapporna som ledde upp i vita bergen. Renstiernasgatan lämnade han snabbt när han gick nedåt Götgatan längs Bondegatan.

Till slut kom han fram till Götgatan, efter att ha lämnat de sista kvarteren av mörka trånga Bondegatan. Han passerade övergångsstället och vandrade uppåt i skatteskrapans skugga.
När han gick över Åsögatan fick han hoppa undan för en bil. Så kom han till trappan emot ingången på Godot. Han gick in och beställde en espresso sen gick han och satte sig vid sitt favoritbord längst in i ett hörn där han såg allt men ingen kunde se honom från gatan. När han satt där så noterade han att vänsterflickan som byt skola redan satt där.




Hon hade väntat på den här dagen. Längtat sen första gången hon sett honom för två år sen, första dagen i högstadiet. De var hormonstiniga pubertetsungar och hennes hjärta hade bankat av den förälskelse som är den tidiga pubertetens ögonblicks kärlek. Den kärleken svalnar oftast vid ett annat ögonkast, men hennes kärlek till Alexander hade blomstrat och växt sig starkare. Naturligtvis hade hon ställt sig på Alexanders sida emot nassesvinen i klassen hade hennes kärlek ändå funnits kvar. Till och med när hon blivit tvingad att byta skola hade kärleken funnits kvar.
Hennes ensamstående mor hade ingen aning om kärleken. Hon kände inte till hela sanningen om skolbytet heller, hon viste inget om den politiska bakgrunden till utstötningen och våldet. Därför blev hon förvånad när hon väckt sin yngre dotter Eva och skulle få upp den alltid försenade Carolina. Hon var inte i sängen, chockad gick modern emot badrummet för att se om hennes dotter möjligen duschade eller något. När hon kom till badrummet fick hon sig en ny chock, dottern använde hennes smink. I de flesta fall med 15-åriga flickor skulle tvärtom snarare vara en chock, men här var det tvärtom. Carolina hade aldrig använt smink i hela livet. Hon hade argumenterat emot smink och sagt att man måste vara stolt för den man är och inte göra sig till för andra. Modern var inte dummare en att hon förstod, hon kände tonårens pubertala kärleks värld. Så hon frågade sakta \"vem är pojken?\". I Carolinas huvud snurrade tankarna, hon ville inte göra sig till för någon annan. Hon var stark i sig själv och ville inte att någon skulle märka hennes försök att ändra sig själv. Men modern hade tydligen läst rakt igenom henne. Hon skakade i uppror emot sitt eget genomskinliga beteende. Nu avbröt modern hennes tankeströmar och frågade om hon behövde hjälp. Glad att fly undan och slipa tänka mer på sitt beteende svarade hon ja.
Till slut var mamman tvungen att gå till jobbet och sa åt Carolina att äta en ordentlig frukost innan hon gick till skolan. Nervös som hon var åt hon inget ändå utan sprang ut till busshåll platsen.
Hon gick på bussen och åkte iväg emot skolan, kvarteren passerade snabbt förbi. Men hon åkte inte långt, utan gick av tidigt.

Hon var för nervös för att kunna koncentrera sig i skolan, dessutom ville hon inte visa någon där att hon gjort sig fin. Fast Alexander skulle nog märka det, åtminstone hopades hon det. Hennes tankar svepte iväg tillbaka till en fest som hände innan hon byte skola där hon talat väldigt mycket med Alexander. Hon blundade och lät minnesbilderna svepa över henne i en rasande takt. Först dofterna av maten hon gjort till sig själv innan hon gick iväg. Kikärtscurry med ris, en ovanligt god måltid. Sen hade hon tagit sig till Johans lägenhet där festen hålls och pratat runt med alla. De var en högljudd fest med en viss alkohol förbrukning men inte överdriven. Hon hade satt sig i soffan och pratat med Alexander, lagt märke till hans hår och ögon. De hade pratat och skrattat länge där i soffan. Hon hade velat kyssa honom men hon vågade inte. Hon hade varit på vippen när de festande bestämde sig för att gå ut. Så den gången hade det gott bra.

Hon vandrade vidare och bestämde sig för att gå i förväg till Godot och dricka te som frukost. Sakta vandrade hon iväg längs gatan och emot Godot. Undrande om de var för tidigt att gå in där och om hur länge hon skulle kunna dricka en kopp te. De var några timmar kvar nu tills Alexander skulle sluta skolan och hon kunde nog dricka sitt te i några timmar tills han kom.
Hon gick in och beställde te och gick till bordet där de alla brukade samlas när de var där, en tyst stund satt hon där. Sen såg hon något väldigt konstigt, svenska läraren från den gamla klassen kom in och satte sig med en kafé. Hon undrade varför han var där så tidigt, något konstigt måst hända eller så kanske det varit strömavbrott uppe vid skolan. Det hade hänt en gång när hon gick där och då hade de fått sluta tidigt.

Han såg henne sitta där, Carolina, hon som bytt klass efter högerns mobbning och anfall. Han viste att de fortfarande omgicks och undrade om hon viste. Någon måste berätta det för henne och han tänkte att det lika gärna kunde vara han. Så han närmade sig sakta hennes bord och funderade på vad han skulle säga. Han bestämde sig för att gå rakt fram och berätta det för henne, rakt på sak var nog bäst.

– Har du hört vad som hänt?
– Nej vadå.
– Något hemskt har hänt med Alexander?
– Vad?
– Han blev knivstucken i skolan.

Hon snyftade något otroligt och kunde inte få ur sig ett ord. När han hade sagt att något hemskt hade hänt med Alexander förväntade hon sig ändå något i still med att han blivit nedslagen eller något sådant. Inte knivhuggen, han hade aldrig använt våld mot någon, han var till och med pacifist, några av personerna i klassen hade varit aktiva i våldsamma antifascistiska rörelser men inte han. Han hade varit den fredligaste varelse hon träffat, men ändå så var det han som vart värst utsatt. Nazisterna visade sin feghet igenom att ge sig på den svagaste av alla, den som vägrade använda sig av våld. Vad skulle hända nu, och vem hade gjort detta hemska? Skulle polisen hitta mördaren eller skulle det som vanligt visa sig att de ställde sig på nazisterna sida som vanligt.

Rickard viste inte vad han skulle ta sig till med den snyftande flickan framför sig. Han hade ingen aning om hur han skulle trösta henne, och hade svårt nog att inte själv läcka ut sin själs sorg över ett barns onödiga död för våldet som bordet försvunnit för länge sen, och ideologier som hörde hemma i ett tidigare sekel. Ett brännande hål i hans hjärta, som aldrig skulle försvinna men förvandlas till en direkt solidaritet med alla som utsattes för detta meningslösa våld och med de som kämpade emot med alla medel, för det fanns inget annat sätt att bete sig längre. Det hade blivit ett krig, men ännu hade han inte kommit så långt i sina tankar utan han tänkte att den som gjort det skulle få ett ordentligt straff. Tanken slog honom samtidigt som den första av de andra kom in. Han kom fram till dem, med sorg lysande ur hans själ, och avspeglande sig i hans sakta gång fram emot cafédisken och beställning av ytligare en kopp kaffe. Med koppens skramlande som en symbol för hans sorg gick han fram och satte sig ner bredvid dem, precis som alla de andra som alldeles strax kom och beställde sina vanliga drycker. Servitrisen tyckte det var väldigt konstigt att så många av dem kom så tidigt så han gick till dem och frågade: \"Ni skolkar väl inte nu va?\" Jag har sagt till er att skolan är viktig.\" med sin kurdiska brytning. Någon av dem svarade: \"Nej, vi skolkar inte. Det här är vår lärare. Vi är här för att Alexander blev knivhuggen av nazisterna idag. Vi fick ledigt...\". En ström av kurdiska ord som ingen av dem kände kom ur cafeinehavaren som efter det sa, \"Huh, ni får gratis idag. Jag bjuder er. Jag stänger för andra nu så ni får vara ifred.\" Ett kollektivt tack kom från gruppen, när han satte upp en lapp på dörren där det stod stängt pga. kundsorg. Cafeinehavaren skyndade ner i trappan till undervåningen där han levde tillsammans med sin fru, och för tillfället gömde undan ett par flyktningar, som inte fått den chans till ett liv utan tortyr de förtjänande här, och därför fick leva i okända källare. Samtalet bland gruppen av ungdomar och lärare rörde sig kring polisförhöret som han varit med om men ungdomarna ännu inte utsatts för, framför allt så undrade ungdomarna vem som lede undersökningen. När han sa vem det var så blev gruppen väldigt sur, de berättade att de var ganska säkra på att han hade högerextrema åsikter och flera av dem hade blivit utsatta eller sett folk bli utsatta för oprovocerat våld från kapten Johansson. Deras ända fel hade varit att de vågat stå får sin åsikt alltid, de hade fått stryk pga. deras pins med antinazistiska budskap, eller så hade de sett utländska ut. Oroat av denna nyhet så funderade han på hur denna polis skulle utreda brottet och om ungdomarna pratade sanning, undrade om polisen var jävig. Skulle mordet bli ordentligt utrett, timarna gick fort och alla var tvungna att ta sig hem. De gick försiktigt i grupper om två, men det var ojämnt antal, så de frågade om han kunde följa Carolina hem. Det var inget problem för honom.

Vad för tankar rörde sig i Carolinas huvud i hennes sorg som var större en någon sorg tidigare hade varit och en kärlek hade aldrig fått blomstra ut till den vackra enhet som den skulle vara. Hennes mor hade aldrig upplevt någon riktig kärlek, hennes far hade inte varit sann kärlek, det hade modern sagt. Modern hade sagt att hon trott sig funnit sann kärlek men i slutändan hittade hon kärleken i säng med hennes bästa vän. Kärleken hade inte funnits efter det för henne och nu hade Carolinas kärlek dött innan hon hade haft möjlighet att utveckla någon relation alls. I henne skar kärleken ett hål av smärta och sorg. Hon ville hem och gråta i sin säng. Hon var glad att inte behöva gå hem ensam, de vandrade emot hennes hus och hon bad honom följa henne upp, för hon vågade inte gå själv. I huset hade en av nazisterna sin mor, han bode inte med henne, men ibland kom han och hälsade på. Det brukade höras i hela huset när hans modern och han bråkade, modern uppskattade inte hans åsikter och still. Den rakade skallen, de skinande kängorna och
sifferkombinationerna som kom fram lite över allt, 88, 14 och mycket mer. Tillsammans gick de så
upp till lägenheten där hon vuxit upp och upplevt mycket i sitt liv. Hon ringde på dörren för att modern inte skulle bli överraskad när en medelåldersman stod bredvid henne, men känslorna i henne drog sig rakt igenom sinnet och sorgen slog upp i henne så när dörren öppnades så sprang hon bara rakt in till sitt rum och grät i sängen. Lämnande modern och läraren Rickard utanför men tårarna i hennes hjärta frätte så mycket i hennes själ att hon tappade kontakten med något annat en tanken på att sörja på sin säng, ordentlig sorg, oändlig sorg till musik med sorgens fioler smekande sinnet och röster om bergodalbanslandet.

Hennes dotter hade störtat in där och framför henne stod en man, hon kände vagt igen honom. Hade sett honom någon gång, sammanhanget gled undan för henne. Hon slogs av att även han hade tårar i ögonen precis som hennes dotter hade när hon sprang förbi gråtande. Vad hade hänt, hade hennes dotter blivit utsatt för något, och vem var den här manen som plötsligt stod framför henne? Var var det hon hade sett honom förut? Vad hade hänt med den här pojken dottern skulle träffa... Hade han gjort något ont emot hennes dotter, hon skulle döda honom i så fall, hennes döttrar var de viktigaste hon hade, de ända hon hade. Mannen lyckades till slut stamma fram sitt namn och berättade att han arbetade på skolan som Carolina tidigare hade gått i han fortsatte med att säga att en fruktansvärd händelse hade inträffat...

Där framför honom stod Carolinas mor, Carolina själv hade flytt in direkt när modern öppnat dörren. Han hade ingen aning om vad han skulle säga, till denna okända mor som han bara annat svagt några gånger på kvartssamtalen tillsammans med ett tjog andra föräldrar. Hur skulle han börja, vad skulle han sätt? Tillslut så bara sa han sitt namn och vad som hänt. Tankarna for runt i honom. Skulle han bara åka iväg eller vad skulle han göra nu? Hans tankar dansade iväg med honom, för han fan Carolinas mor en smula attraktiv. I honom föddes en liten glädje i all den stora sorgen över dödens närhet när hon frågade om han ville komma in på en kopp te, och förklara närmare vad som hänt. Han steg in i lägenheten, hörande Carolinas gråtande igenom högljudd musik bakom en stängd dörr. Carolinas mor frågade honom om han ville ha grönt jasmin te eller earl grey te samtidigt som hon letade fram tekannan i ett köksskåp. Hon berättade att hon hette Maria och sen gick hon iväg för att höra hur det var med Carolina under tiden som vattnet kockade Upp.

Carolina hörde hur modern och Rickard pratade i köket, medans hennes tårar trillade i takt till musiken. Så nu fick modern reda på hur Alexander dött, skulle hon förstå hur det kändes i henne att förlora sin kärlek. Vad skulle modern göra, hur skulle hon reagera. Skulle hon förstå vad det handlade om, varför hennes sorg var så stor. Vad det svarta inuti henne bara växte och åt sig in i hennes sinne. Djupare och djupare, åt sig in i hennes hjärta och smärtade i hela henne. Sorgsamheten i hennes sinne hade naturligtvis modern märkt, och när tevattnet kokade upp knackade hon på dörren.

När tevattnet kockade upp så knackade Maria försiktigt på dörren, bakom vilken hon hörde Carolinas snyftningar. Hon öppnade dörren utan att vänta på att Carolina skulle säga något eller öppna dörren. Carolina låg snyftande med huvudet i kudden, skakande i sorg. Maria närmade sig henne och försökte trösta henne med ord och kramar, men hon insåg att den hjälpen inte skulle vara tillräckligt. Hon gick ut ur rummet efter att ha lugnat ner Carolina tillräckligt för att hon skulle kunna sova. Telefonkatalogen som låg undanlagd i en garderob togs fram och Marias ögon sökte efter barn och ungdomspsykologi, ett samtal ditt för att ordna en tid var vad hon hade tänkt. Klockan var sent, men det var någon som svarade. Tiden beställdes till morgonen där på. Sköterskan Eva som svarade blev förvånad att hon inte hört något om det här. En krisgrupp borde tillsatts direkt. Nu insåg Marie att hon glömt bort Rickard i köket och gick till honom i köket, han hade gjort i ordning sitt te själv och satt och drack lite av det. De pratade en kort stund om hemsketen i att sånt här kunde ske innan han var tvungen att gå för att åka hem.

Rickard vandrade emot tunnelbanne nedgången för att åka hem, när han plötsligt kände någon som knackade på hans axel. Han vände sig om och såg ett maskerat ansikte och en bombarjacka med en svastika på, nästa sak som hände var en knytnäve och ett blänk av metall. Sen låg han på marken och fick några sparkar från stålhättor mot kroppen samtidigt som någon skrek \"Umgås inte med kommunistfittor!\". Ett ögonblick senare hördes någon som sprang åt deras håll och han hörde skrik och slagsmål. Någon minut senare hjälpte någon honom upp på fötter. Han mötes av ett maskerat ansikte. Han tittade sig runt och såg en stor grupp med ungdomar springa iväg från en större grupp. Chockad över att ha hamnat i slagsmål viste han inte vad han skulle säga.
– Hur gick det Rickard? sa det maskerade ansiktet.
– Bra efter omständigheterna, men hur viste du vad jag heter? frågade Rickard
– Jag kan avslöja det om du lovar att inte berätta, sa masken.
– Det kan jag gå med på sa Rickard
Masken försvann från ansiktet och där stod Anders, en av de pojkar som var neutral i skolan, som inte tog strid på någon av sidorna. Han såg ut som vilken normal tonåring som helst och nu hade han räddat Rickard från att bli totalt misshandlad av ett gäng nazister. Anders var tydligen en militant antifascist ändå märktes aldrig något sådant i skolan.
- Du borde till sjukhuset sa Anders
- Jag behöver nog inte det men jag kanske ska ringa polisen.
- Det tycker jag inte du ska göra, faktum är att jag ber dig att inte göra. De bryr sig ändå inte om våld som nazister orsakar.
- Men ändå, överfallet på mig och med mordet och allt så borde polisen vara intresserad?
- Vi räddade dig nu, så snälla följ vårt råd och ring inte snutjävlarna.
- Nåja jag får väl gå med på det då.
- Okej, min vän här följer dig hem sa Anders och pekade på en maskerad flicka som stod gömd i skuggorna bakom honom.