Det är i början

Askan känns kompakt under min kropp
likt dunbolstrar
omsorgsfullt stoppade
med resterna av min sönderrivna fjäderskrud

De ser på mig med förväntan
Och med kommenderande ögon
Med milda resonanser i sina ordväljande gommar
Deras stämband talar utan vibrato

”Res dig nu, Fenix!”

(som om det vore av omsorg)

Jag andas in
Lungorna fylls med tystnaden från askans partiklar

(Hur ska jag förmå mig att andas ut igen?)

När jag blundar finns de inte mer
Dunbolstret tystar deras röster

… och jag vet inte vart jag ska börja
om jag öppnar mina ögon på nytt

Som ett tröstande täcke
faller sakta hoppet ned mot min brännskadade kropp
och en viskning hörs inom mig

”Ta täcket, Fenix!
Våga svepa det runt dig.
Dess Oförstörda lätta dun är
inte brända.
Inte avrivna.”

Jag trycker mig närmare askan
och faller i sömn
Drömmer om stunden jag tvingas vakna
För att skapa mig
En ny skrud

För det är så det alltid är
I början.