Vacum-vargtimman
Med vässade klor kastade du ylandes över mig
med skarpa tänder åt du glupskt
du slet och rev min kropp itu
total solförmörkelse rådde
stjärnorna valde att blunda för en stund...
min skändade kropp med glödgat kön
darrade i vacum-vargtimma
ingen kunde höra mitt hjärtas tappra slag
eller känna den vibrerande rädslan löpa genom tid och rum
gardinen fladdrade till
stjärnorna trädde åter fram och pustade ut
överlevande
men med en kropp och en själ som aldrig mer skulle förenas...
övergiven av den eviga längtan efter frid och varsamt lugn...
lekamen och psyke gick ej längre hand i hand
det var här de lämnade varandra
och vanmakten och vansinnets vätskor började bubbla
en kasserad liten människas brinnande längtan efter att få förintas...
att landa i det hetaste av världar och bara få brinna upp
och slå följe som evig trotjänare till Belsebub...
trots allt tyckte hon inte hon var värd mer...