Helt plötsligt från ingenstans infinner sig rädslan
Jag har bott här själv i snart ett år utan att vara rädd mer än första natten...
Helt plötsligt kommer rädslan över mig...
Tänk om jag brakar igen, tänk om jag får för mig att göra dumma saker igen...
Vem räddar mig från mig själv denna gång?
Ingen känner mig längre, ingen vet hur jag fungetar...
Inte ens min familj kan läsa av mig längre...
Mina vänner vet bara om mina ljusa sidor...
Du vet att det bor ett mörker inom mig!
Men skulle du se om mig om jag föll in i det igen?
Eller skulle du bara vända dig om?
Min stora lägenheten med dom tjocka väggarna som varit min trygghet i nästan ett år vänder sig mot mig. Den höga takhöjden som gett mig frihetskänsla ger mig plötsligt svindel...
Dom tre rummen känns som ett fort, jag kan ju gå vilse här ... Dom höga väggarna reser sig mot mig, gör mig liten....
Jag känner mig som en liten vilsen flicka!
Hur kan världen låta mig bo själv här, har alla glömt bort hur jag var då när mörkret bodde i min kropp.
Tänk om mörkret kommer tillbaka, tänk om jag faller igen ....
Vem tar emot mig då? Gör du det? Du som faktiskt ser mig för vad jag är!
Jag kryper upp i fosterställning i min stora säng och önskar att du va här och höll om mig nu, för hela världen skakar...
Den vill se mig falla, mörkret knackar på utanför och dum som jag är kanske jag öppnar?
Jag är rädd!