Vi sitter på snälltågets andraklassäten.
Mina döttrar är mittemot,
tittar på film och skrattar. Scooby Doo
gnyr av rädsla, men de vet redan nu
att monster alltid avslöjas som falsarier,
att allting alltid brukar sluta bra.
I deras ögon är detta ett roligt reseäventyr.
Stockholm-Malmö, ZYK3919, spår 11.
Avgång 10 : 21. Ankomst 14 : 37.
Men resan har fått en dålig start. Försenade,
vi har missat ett tidigare tåg,
jag har fått betala nya dyra biljetter.
Det är som om något inom mig
söker sabotera den här resan,
envisas att bege sig i en helt motsatt riktning.
Mina döttrar skrattar, men de vet inte.
Malmö är mitt tysta trauma.
Det är staden dit jag kom först som flykting,
som polisutredde mig, låste mig in i förläggning,
som förmedlade barskt att jag skiljde mig
för att jag hade ett annat språk, andra kläder,
annan mat, annan frisyr, för att inte tala om
mina östeuropeiska tänder.
Jag saknade pengar till en bussbiljett,
så jag fick gå miltals på vägrenen i motorväg.
När jag kom fram var jag alltid dränkt i svett-
och även det luktade annorlunda.
Mina små döttrar skrattar, men de vet inte.
Min olycka stank från långt håll.
De har svenska som sitt första språk
och känner inte till att malmöitiskan
är fullt av hårda expressiva interjektioner.
Svenska talspråket har tjugofyra tilltalssätt
utan pronomen "du"- utan att  tillerkänna
den andres existens. "Önskas hjälp?"
"Vad får det lov att vara?" "Var kommer han ifrån?"
Alla de fick mig att känna mig osynlig,
att utsöndra ännu rikligare svett
med främmande lukt. Malmö är mitt stank.
Och på det, utvandringens små ovärdigheter.
Bilder och videoklipp till anhöriga
där man fick skratta på order
inför min fars obarmhärtiga kamera.
Att kramas, att vara lyckliga överlevare-
vi som var som inflammerade sår. "Le!
Glöm inte att le, nu! Nu!"
Mina päron bor kvar inte långt från Malmö,
böjda skärvor efter en långsam implosion.
Gumman, som alltjämt lagar annan mat-
böngratäng, kvargpaprika, dolmas med vindruvsblad-
det lokala köket lika obegripligt för henne
som universums mörka materia. Och gubben,
spanandes mot kantskuggor av sitt prostatacancer,
rädd att det ska dyka upp igen och sträcka
ut sina osynliga armar mot honom. Patriarken
som jag inte talat med på femton år,
på grund av mitt numer kraschade äktenskap.
Mina döttrar har aldrig träffat honom
De skrattar, men de har ingen aning.
Malmö är mitt tysta trauma.
Mina döttrar tycker att Scooby Doo är löjlig.
Men jag, jag har respekt för hans skräck.
För att jag, liksom han, känner vittringen
av monster som finns på riktigt,
som svettas och krampar av isolation,
cancer, lukt av böngratäng och stank av smärta.
Och att man inte undflyr dem, även om man missar tåget.
Att man köper en dyr andra biljett,
en tredje, en fjärde. Och att man går dem till mötes
oupphörligt.