Frikopplad
Det finns fortfarande saker att släppa in
i den stora tystnaden,
fallande rörelse.
Ett stilla regn
kanske tårar,
släpper taget,
faller in i dimma.

Vill inte vårda sorgen
den tog så mycket.
Vill gå därifrån.
Labyrinten för i cirklar
lite längre, lite närmare.
Faller fortfarande
osynlig, insvept i en slöja.

Vill verkligen leva
släppa den stora tomheten
gå in i livet som är,
Jag,
alltihop, som är du och det.
Trött på att låtsas
att vi inte är tillsammans
i fallet .
Artdöden, havets plastrester,
insekternas försvinnande, livet i jorden,
mikroberna, maskar, svamp.
Allt som faller in mot sorgen
över livet som inte är som det var.

Tro inte att sorgen är privat,
den är vår genesamma.
Ingen kan lämna mig, eller dig.
Jag kan inte bli utesluten.
Aldrig övergiven, inte du heller.
Ge mig lite luft
så att vi kan andas tillsamans.

Tillsammans Lever vi för alltid.
Alla för en, varelse på planeten.

I labyrintens slut är allt ett.
Sammantaget allt, sanningen
och viljan, lusten, bejakande av liv.
Kalla det vad du vill
Kristusvisionen, vetenskap
eller new age, det är vad det är.
Vi kan göra vad vi vill med det.
Fatta beslut, kriga om det, dö för det.
Ur det privata stiger en ton mot himlen,
den som omsluter oss alla.
Kärlek är svaret. Så är det igång igen...
Frikopplad och aldrig ensam