Svunna är de svann
som svepte
kring stigarna
där mina fäder klev
sångerna susar ännu
i vinden
som drar förbi mitt öra

de kviden som kvad sin jämmer
och sitt ve
över samma skeden
som än idag
sliter, sär och sargar

det pulserande blodet
väcker samma split
kokar lika hett som då
när Kampen slet och drog
vid röjningen i backarna
när Lars Jöns drog på
i ett moln av blårök
föraktande de nära men ringa
medan hungern grinade vid dörren
sitt tandlösa leende
där tårarna för längesedan sinat
i de fåror sorgen grävde
i ditt anlete

ja, svunna är de svann
som svepte
kring din brunbränt
läderartade kind
endast vinden bär dem
fram genom gräsen
där jag kliver ned,
tidigt,
en solig morgon
i augusti