Du har ett perfekt liv,
så varför klaga.

Där finns människor, som har det värre
så mycket värre än du själv -
så varför klaga.

Du klagar för mycket.

Du vet inte hur livet kan te sig för några.
Du vet inte vad ett hårt liv är.
Inte egentligen.
Det kan du nog aldrig riktigt förstå.

Det är sanningen.

Så varför klaga?

Du har ett gott liv.
Du har människor som bryr sig om dig.
Du har människor som älskar dig.
Du har mat på bordet.
Du har din hälsa.

Så varför klaga,
vad har du att klaga på,
egentligen?

Du måste väl var lycklig,
jag menar, du lever ju ändå ett gott & rikt liv.

....

allting,
allting gör ont
jag kan ha & äga allt
men på insidan
så saknas något
jag känner mig ofullständig
helt konstigt tom

och anta aldrig någonsin att jag inte har saker att klaga på

Jag valde aldrig någoting av det,
inte mina privilegier,
inte mina kval
eller min smärta

så varför kan jag inte få klaga,
gnälla, lite sådär ibland

eller är just min mun, antagen att vara, stängd och igensydd?