Jag släppte taget om den sista handen

Med intention att bevara banden

Marken var utjämnad efter år av tramp

Nu hade jag vunnit min sista kamp


Stärkt med mod och vunnen tilltro

Påbörjades ny vandring mot okänt bo

Med nya kängor vars sulor ej nötts 

Med nygamla känslor som från vånda fötts


Det är detta förnekelsen frenetiskt vill begrava

Medan erfarenheten kämpar med att bevara

Kropp och själ står mitt i kosmisk strid

Åter vilse i både rum och tid


Tystnaden är det som ljuder mest

Då förnekelsen fräckt dukar till fest

Lockar med ljuvlig känsla av tröst

"Denna magiska dryck gör egot som störst!"


Erfarenheten vill dock inte ge upp riktigt än

"Förnekelsen är ju en flykting vän

Handen du släppte finns fotfarande kvar

Tänk på den innan du in i dimman far"