När jag genom det lågpulsade passet
över krönet, trycker på mer än behövligt
är det fåfänga som driver mina ben
när jag läser hyllade nutida poeter
fängslas jag, av den subtila självbespeglingen
när Facebook, Instagram och Twitter scrollas runt
är det endast egen svulstighet som kan kväva pixlarnas skrik
när jag skriver den här dikten
vandrar mina tankar mot befrielse
från det som hela vår samtid andas
alla vandrande peka på mig pissoarer
fyllda av bombastiskt avfall
och likafullt strävar jag alltså mot samma kräkvirvel
den gurglande vask där kollegor och kritiker surrar runt
fullständigt infekterat, av fåfänga författare
mot den sörjan vill jag alltså
det äcklar mig bortom all fattning