Känner maktlösheten som
en elektrisk stöt
I hjärtat
som värker
ut i
uppgivenhetens tårar
och fräter
rodnande kinder
för att sedan falla
på solkysst mark

Gråtens pölar
blir till dimma
över skälvande liten
Hon
som alltid reser sig
om igen
då pölarna dunstat
med tiden
mer luttrad