Kväv mig.

Under hela min uppväxt har jag dykt djupare in i träsket, mot ingenting.
Illusioner.

Först nu märker jag hur jag håller på att tappa andan, på grund av ingenting.
Uppvaknande.

För varje andetag närmare ytan så känns träsket allt mer otäck, men egentligen återvänder ingenting.
Reträtt.

Det som förut fascinerade, förförde, intresserade mig, betyder absolut ingenting.
Medveten...

Har glömt bort hur man skrattar på riktigt åt ingenting...om ingenting.

Ur djupet av mitt så kallade hjärta, stryp mig tills jag ser ingenting.
Önskad villfarelse.

Förmodligen inte idag heller så jag fortsätter skriva som ingenting.
Livet i en pytteliten ask.

Det stör mig...men kan ej göra någonting åt ingenting.
Accepterar ödet.