Det är som vilken avgiftning som helst...

Omöjligt att svälja det som är hårdare än vatten
Otänkbart att tro att nyansera runt mig
kan klarna
Någonsin igen,

Fullständigt barockt att ens tänka tanken att
få en enda skrattrynka till

... synd.
Jag gillar mina skrattrynkor.

Luften smakar ruttet
Andetagen förgör mig
och inget mer än
vissheten om att tiden
inte är evig
Tröstar.

Jo, det tröstar.

Ögonen verkar ha bytt färg.
Jag ser mig inte längre i dem.
De klär mig inte längre.

Ännu mer synd eftersom jag älskar mina ögon
och glittret jag ibland känner i dem.

Så lång tid.
Så mycket hopp.
Så ofattbart mycket vilja.

Blev till damm.
Alltihop.
Bara damm.

... och så några timmar av hat.

Men jag hatar dig inte.
Du hatar inte heller mig.

Vi båda hatar varandra när vi inte får älska.
Så har det alltid varit.

Vi byter snabbt.
För kärleken gör ont.
Hatet gör det lättare.

Ledsenheten ska inte få finnas.
Nej, hata på istället.

Det är som vilken avgiftning som helst...

Giftet - som var vi.
Serumet - som är hat.
Flykten - som lindring

och till sist...

... förnekelse och förträngning
som bot för allt som inte kunde
giftas bort.