Den sista valsen vi sjunger är komplex
Men den behövs för att kunna ge ut i kontex
För när livet gav oss isbollar
Brinnande
Och vi hostade upp en kulspruta
Så rann det fortfarande tårar och synd
Nedför våra rosenlätta barndomskinder

Vad fan snackar du om egentligen?
Ekar i huvudet,
Fråga inte om du inte vill höra.
Säger någonting inom mig.

Manipulationen av både ord,
Minnen och bilder.
Gav sig uttryck av förtryck.
Och kanske att jag alltid varit på gränsen
Men vad kallas annars mitten av balans
Undrar jag.
Och då är jag åter över igen.

För vad som skedde vet ingen alls
Men jag kallar den ändå för en salig vals
I kosmiska delar av dualitetens obalans
Och ett kärleksljus som sköljer över
För i djupet av oss själva
Såg vi den andre le tillbaka
Bara le
Mer än så klarade inte jag

Den förbannade Paranoian
Byggde luftslott vi aldrig lyckades spränga
I vilken av världarna vi bröt
Är osäkerhet som vandrar fortfarande inuti mig
Men jag vet att den världen är helad utav
och i mig.
Eller är du säker på det?

Paniken det skapade
tog allt ur ifrån sin tidigare balans
Girigheten blev ett faktum
När vi dansade varandra på tårna
I ett försök att le när egentligen
Allting var förändrat
Allt var som skapat för detta
Ögonblicket
Jag såg
Du såg

Allt var försent

Glädjen av faktumet och sorgen av hjärtbristen
Kommer alltid vara etsat
Men det kommer läka väl

För oavsett substansen av kärnan
Så kommer ord alltid vara ord
Ett felsteg alltid ett felsteg
Men förlåtelsen,
den skelar likväl ifall du aldrig bestämmer dig
för att se sanningen i vitögat igen.
För vad är vi egentligen skyldiga varandra?

Förlåt, Tack, Jag älskar dig.
Var ord som skriade ut ifrån en tom, mörk själ.
Ord som har spelat ut sin roll
I ett tomt flickhjärta.
Pappa.
Längst därinne.
Helvete också.

I ett rop på att du skulle kalla hem mig igen
Men när jag istället låg skakande på golvet
Sprang du iväg likt en ficktjuv
Spottandes åt synen,
trots att du själv varit en delaktig skapare
Jag vet att du vet,
Men nyansen av att tala och tiga
Är det som skapar skillnaden i rätt och fel
För världen går inte under av de som gör ont,
utan de som står tyst vid sidan om seende, hörandes.
Men utan ett ögonaböjj förändrat
I deras veka ansiktsuttryck

Samla mod igen.

Såren läker dag för dag.
För de som tror på under
Är också kärleken,
det som står över.
Tack.

För värmen kommer sakta tillbaka,
och balansen stabiliserar sig.
Och aldrig igen,
ska jag låta mig själv bli ett offer
för de omständigheter
Någon annan vill skapa åt mig.

Fan ta dig.
Jag duger.
Jag är älskad.