Hon smyger ut i mörkret, vid en trappa. Lutar sig mot den. Ligger kvar. Och reser sig ur trappan. Tar stöd om bolster. Och en man putsar sin bil ren, förbereder sig på att köra, och hämta kvällens mat från färjan. Och ansikten ler när de ger honom maten. Han stannar vid huset där han bor, och bilen visar att... han inte är ensam!

Tillbaka efter en tid till sitt hus som i mörkret är en synvilla. Så han slår till. Kan senare äta tårta. Han blir äldre och ser försiktig förändring och är en del av församlingen. Men strider mot sin egen lag. Bor en bit ute i en skärgård. Och som kände tanterna, som folkomröstade.

Han kör i mörkret där det fanns en stor flygplats. Och lämnar festen. Och åren går snabbt men inte snabbt nog, mystiskt nog. Mystiskt det hela. Ingen kan se honom. Han är först i kön. Man tankar färjan. Och det hjälper för en stund.

Tittar bredvid och ser fågelkullar i vattnet täckta av sand. Stenen sjunker till bottnen, programmet har redan hållit på, och spelades in för länge sedan, ett mossigt program. När låtarna en gång hade varit nya. Han ser en natt och en präst komma. Och blir ett med båda. Och något annat vore fy skam när han känner sig, åtminstone igår, när han lade sig, svag. Han har all mat han behöver. Apparater. Svår stund. Inget att göra.

Det är så svart ute och i dörröppning står hans käresta med hans tal och sinnligheten som nya kärleksbrev. Och minns hur grälen började komma. Och minns tydligt hur det första grälet var. Versen hon skrev minns han bättre, när han var ung. Och hennes nya ord om att han sover på insidan av en vind som klämtar.

Gick ut i det inte svala utan kalla rummet utan att vara färdig för hennes köksbesökare. När han satt och tittade ut ur huset en liten bit bort och åldern skrevs ner på en papperslapp. Och bussen nu försedd med tillräckkligt mycket mat. Och huset reser han bort ifrån. Och alla sakerna är medtagna.