Nissa 24 var lycklig. Hon tyckte själv hon ägde allt en tomta kunde begära: ett hem, en man och ett jobb på Tomteverkstaden Nisse & Son.

Nissa och Nisse Blå hade börjat få det riktigt hemtrevligt i sin stuga i utkanten av Tomteby, rakat eldstaden, synkat gungstolsmedarna och ordnat julsagorna i bokhyllan. De hade slagit sina säckar samman i december i fjol, när Nisse flyttat från Vättebygd till Tomteby och liksom Nissa fått anställning hos Nisse & Son, företaget som tillverkade alla sorters julklappar från Aladåber till Önskemål. 

Nissas bästa väninna Tessa 23, som tidigare delat stugan med Nissa, hade i samma veva flyttat ihop med sin Prisse 22 bara ett kvarter därifrån, kalibrerat kanalerna och skurat golven med grönsåpa. Därefter hade de alla på tomtars vis gått i ide i väntan på nästa december, med de ljuvaste drömmar och käraste famntag under fårskinnsfällen.

Nu var det lördag eftermiddag, den första december. Måhända visar din människokalender en annan tid och veckodag, men i tomtarnas värld har alla dagar samma namn som julafton. Andra dagar existerar inte i tomtarnas värld. Det är därför tomtarna håller sig så unga: ett år i vår värld är sju år i deras. Nissa hade just fyllt 120 människoår och Nisse 116, så de var båda i sin ungdoms fagraste vår.

Nissa var på väg till kvällspasset på Tomteverkstaden: Krokuslökar och Krusiduller. Hennes älskade Nisse hade slitit med att tillverka Julgransfötter och Jinglar allt sedan solen gick upp. Hon såg fram emot att få möta honom på vägen.

På tröskeln till det snöklädda Tomteby hejdade sig Nissa. Där låg ett brev på skurgolvet,  adresserat till Nissa 24, Utkanten, Tomteby. Hon sprättade upp det med sin rödlackade nagel och läste:

Trots allt en vintervarelse är jag

som känner hur livet börjar först när snön hänger

i luften den kyligaste cyklar jag helst

hem mot värmande ändlösa sagor

jublar redan av julsånger inuti mössan

som dekorerar varje tanke på det växande mörkret

där nyss några stenkast härifrån

till döds igen ett par grabbar sköts

medan staden blir allt yngre och råare

kryper gamla vättar fram mellan drogträskets dimridåer

och jag sitter sällsamt lugn i vår släde

likt en nykter, ensam iskristall från berg till berg

till berg från berg på väg över

den förborgade masshysterins miljoner utbytbara mediekanaler

landar i ett litet tält

vari tomten har halva slottet tänt

Nissa blev stående på den såpade tröskeln, grubblande. Vem hade skrivit brevet? Vem var Vintervarelsen? Vilka vättar skulle komma krypande?