Terapeuten börjar storböla när jag berättar hur mycket jag älskade mockasinerna som mamma slängde. Jag blir nervsplittrad av att vara ursprunget till känslostormen och börjar fnittra okontrollerat.

Jag knallar hemåt med slokande huvud, känner frusenhet kring hjärtat och tendenser till att drabbas av ännu en diagnos. Jag är helt klart född på en planet alldeles för långt från solen.

Visserligen intygade terapiarbetarens kollega att jag inte hade någon skuld till själva sammanbrottet, men jag borde ändå växa upp och sluta prata om samma händelse år efter år.

Flickvännen sitter i garderoben när jag kommer hem. Hon tänker inte komma ut igen, vill minsann aldrig mer ligga på rygg och sparka mot himlen i ett par röda mockasiner.

____________