Det svarta limbomörkret når sina ovala väggar
I ett ringlande eko av melankoli och kärleksfulla skildringar
Nå, visst bryter ljuset in ibland
Men enbart för att visa upp kontraster

För där i limbovärlden finns det väsen
Starkare än makten som styr kampen om guldlyckan
Ovan ytan ser jag vargar och rävar döda
Men när mörkret faller och sluter sig igen

Så börjar de åter igen tala och sjunga
Rättvisans vackra jargong
Samvetet renar om sig i filtermönster
Kulöra färger dyker sedan upp
Glädjen..

Förgifta mig om lyckan är sann
För gången må då vara banden av tillit som skapas
I kärlek och förståelse
För allt det ockulta de vackra väsena visar oss

Solen och havet sjunger om det hela tiden
För det binder oss till varandra
Och de transer vi försatt oss i
Kommer till slut segla ut och sköljas

Kvar blir vinden som ger syre
Och det du sade på utandningen