Den gode strödde frö över jorden.
Friskt växte de vackra blommorna
Höga
Starka
Olika
De var en underbar blandning av färger, dofter
och känslor.
Folket beundrade mångfalden och livskraften
De sökte sig dit och fröjdades i dess närhet.
Tills den onde slängde in ett enda litet frö.
Ingen såg
Ingen hörde
Ingen anade det som grodde i det vackra.
I början växte det osynligt
Tog näring i det tysta
Spred sina rötter likt spindelnät
Osynligt men dödligt
Blåklockan visste först
Knäade av vetskapen
Energin slokade och en dag var blåklockan borta
Två tistlar såg den försvinna
De sörjde inte
De log
Tulpanen stupade
Pionen segnade ned
Prästkragen drog en sista suck
en ring av tistlar vinkade farväl.
Det tisslades
Det viskades
Det tänjdes
Det spändes
Violen, vallmon och blåsippan
grät sig till evig sömn.
Tistlarna steg mot himlen
omringade
häcklade
torterade
den röda rosen.
Men den finns kvar
Knappt synlig i ett hav av tistlar.
Ingen ser dess kamp.
Vem vill beundra en härva av tistlar
Fältet är sen länge glömt
Till det som är vackert
söker sig de visa
De älskar att spegla sin själ i det sköna
Där vågar de lämna sina barn med blicken
Där hämtar de kraft.
Ingen ser att rosen gråter i skymningen.
Ta aldrig för givet att det goda vinner utan din hjälp.