Det var en natt i kärlekens tecken
Och jag berättade för alla hur mycket jag älskade dem
Blommorna satte eld på himlen
Och våra kyssar smakade champagne
Vi fann oss själva ödmjuka
Inför världens skönhet
Och vi talade hoppfullt om framtiden
Vi höll tiden i våra kupade händer
Världen bugade inför våra ädelstensbeklädda kronor
Och vi var övertygade om att vi hade erövrat världen

Vi lovade varandra så bra att även jag trodde på löftena
Världen omkring oss exploderade
I glädje och i sorg
För när någonting dör ger det plats för någonting nytt
Men minnet kommer aldrig att blekna
Jag tänkte att
”Även om jag dör nu, så kan ingenting besegra mig,
inte ens döden kan stoppa mig när jag mår så här”

Jag skulle kunna berätta hur jag lovade att göra oss alla beryktade
Att våra röster skall eka genom evigheten
Jag sade till er att
”Inte ens er fantasi kan stoppa er”
Och vi rökte under fläkten
Diskuterade Neitzsche och Freud,
Hemingway och Kerouac
Jag övertygade er om att jag skulle göra oss alla beryktade
Och ni trodde på mig

Jag skulle kunna berätta så mycket
Om hur trasiga vi var, men hur lyckliga vi var
I varandras sällskap
Och hur vi firade att vi trasdockor hade funnit varandra
Jag fann mig själv titta in i spegeln
Och säga mitt namn så många gånger
Att min existens kändes underlig
Det fanns ingenting som vi inte kunde säga
Allt jag ville var att stanna kvar i känslan

Jag fann mig själv ensam, mitt i en grupp
Och jag kunde inte skaka av mig känslan
Av att jag skulle dö olycklig
Ett år hit eller dit
För ångesten spelar det ingen roll hur gammal du är
Den kommer alltid att hälsa på
I tid och otid

Vi cyklade genom en sovande stad
Under en behornad måne
På cyklar med punktering, men vi var lyckliga ändå
Kylan bävade i ekåt från vår tystnad
Ingen av oss talade
För det fanns ingenting vi behövde säga
Vi var nöjda med att bara cykla