Det vart ett brev i en antologi.
Två månader av glädje var dag.
Det vart en sång att sjunga ut,
det var vad det blev till slut.

Övergivenhetskänslan
skriker mellan kala väggar,
bara ekot blir här kvar.
Det sista du sa innan du
for iväg var 'Vi ses',
sen fanns bara dofter kvar.

Du tystnade bara, ett, tu, tre,
har det hänt nåt? Vad är det
jag inte kan se?
Varför, varför tiga still,
borde jag fatta, är jag imbecill?

Har broar bränts, har du kommit
på bättre tankar eller är min oro
obefogad? Ring eller skriv,
bara säg nånting, vad som helst,
bara inte tig.

Ty tystnaden är som en tortyr,
den förtär mig bit för bit.
Kanske sökte du någon att dela
nyåret med, någon som bryr sig om.

Nu har jag hjälpt dig över tröskeln
mellan sexton och sjutton, och nu
så går du själv igen.