Serverad kyld, inte avslagen, inte billig, väldigt dyr.
Reserverad värme, hettan känns,
Inga brännsår, bara närmre. Närmre...

Pratar jag dryck? Mat?
Champagne och het Paella?
Vem vet?
Vem vet, endast Den som vågar se in i den andres ögon, få svindel över djupet och höjden, falla tillsammans in, ner, utför, nedför. Till dalen, där vilan i tryggheten finns. Utvilad, hänförd, förförd, ej förstörd, bara tappade fotfästet för en evighet eller två.
Innanför leker De som vågat, utanför springer De som aldrig tog sig tid att våga gå två och två, stå rygg mot rygg, ta fighten, skrämma bort alla gråkyssta monster och gårdagens skelett i alla garderober. För sen smyger endast De modiga in där och leker slott och koja, sanning och konsekvens. Låter åtrån ta ut sin rätt, när allt annat stavas fel. Inget spel, endast tid för lek och kel..
"Mmmm, viskar Hon, jag andas Dig nu!"
"Mmmm, svarar Han, och jag andas Dig, bara, bara Du!"

Såå, hur var det då med Champagnen och den heta Paellan?

Den finns där, som både dryck och mat, och en metafor som släcker törst, bubblar, värmer med heta kryddor, intill morgonrodnaden med sin dagg, badar sinnet åter nytt igen och igen och igen. "De" hade inte tid att fånga någon dag, de hade fullt upp med att fånga varandra i nattens lekar...

KB