Jag hörde en snyftning
i sommarens sista natt
det strålade av vemod
på bänken där hon satt

Jag hörde henne spela
en höstkonsert i natten
den svepte så mäktigt
kring ängar och vatten

Hon satt där vid skenet
av månens klara skiva
med hjälp av sin musik
vill hon sin kärlek giva

Hon sprider den i livet
till vindens ljuva gång
som livets sköna syrsa
är hon alltid på språng

När höstens sköra strof
tar ton likt eldgul färg
hon söker sin rofylldhet
kring foten av ett berg

Nu hörs den sista tonen
så värdig är dess slut
det klingar så behagligt
då sommaren brinner ut

På bänken där hon sitter
hör jag hur hon gråter
jag önskar i mitt inre
att hon ska komma åter

(Copyright © ULJO)