Overkligt, som i en dröm, bildade ljuset från aftonrodnaden en regnbåge i skymningen. Jag stod ute framför huset. Det föll ett ytterst glest regn. Men jag struntade i att sätta täta kläder på och lät dropparna nå mig.
Andlös skådade jag ljusspelet över klipporna och när molndraperierna skingrades syntes månen. Den var stor, i andra kvarteret, och omfattades nu av ljusbrytningsfenomenets valv, vaktad av Heimdal själv.

"Osannolikt" tänkte jag. "Sån't här kan knappast ske. Regnbåge och måne när solen har gått ner. Skojar gudarna med mig!"
Och sekunderna senare förstod jag att jag verkligen var utsatt för makternas gäckeri.
Ut ur det sista av den flämtade bågen, just under månen, lösgör sig uven och kommer tyst flygande rakt ner och tätt över mig.

Det var magi. Vem som helst hade upplevt det så. Inte bara jag, en uvmänniska. Alla hade häpnat.
En kvart senare klarnade det men mörkret tätnade ändå förstås och såsom aftonens clou drog morkullespelet, årets allra första, knispknorpande, fjärilsfladdrande i siluett över himlen.

Detta var förebud.
Nästa dag är himlen klar. Solen gassar. Vi sitter ute hela dan. Min hustru klär sig i shorts. Bin flyger vid krokusar och nässelfjärilen bjuder upp till primörisk dans.