Kaja,

ajja!

i jäkla talrik flock

över min ensamma gata

skjuter era snälla små jaktplan fram

och tillbaka lika raskt

hajar ni timingen

ini minsta skuggflaga

samspelta likt en kompani-kolonn

;

käkar allt

från säd och snäckor

till as och avfall

på vår kulturella soptipp

här där slott blivit koja

och vice versa världen

skojar i skorstenarna

skränar i rännsten

suktar efter åter ordning

under nya gamla trädet förklätt

till kapténskan Jekaterina Petrovskaya

kränker ni vems luftrum?

;

i ett schizofreniskt Sverige

jag ej längre vet vilka vi

vill skydda eller avväpna

- gör ni folk skraja?

nej, tja...

bejakade vi kakafonin

kom ni in genom spektrats marginella ögonvrår

Ringmärkta av Ryska Amerika

vingstärkta av valfri klan

kastar ni ISkallt ut oss

ur vårt förvånat skrattande

surt förvärvade blåmesbo

;

i er rekapitulerade plåtburk

konservativa på helt annat vis

mer risktagande än fiskmåsar

sitter kapténens nya harem

och stryker kajal

kring ljusgrå irisar,

blickar ut över asfalterad playa

på hemtamt obehörigt avstånd ifrån kajkanten