Jag kan inte gärna begära av mina barn, att de skall ta ansvar för min mors ansikte, när jag inte längre finns kvar här på min vaktpost.
Min mor dog för 25 år sen.
Och när jag dör - snart eller om något decennium - kommer mina barn ha andra viktiga saker för sig - viktigare än att vakta sin döda farmors eller gammors ansikte.
Vaktkuren kommer att stå tom då.
Men som det nu är, sitter jag där på pass.

Min mors ansikte återspeglas av de blomster, som kommer upp ur lökar här i marken där jag bor. Lökar som mor planterade. Vintergäck, snöklockor, iris. Krokusar, scilla, tarzetter. Påsk- och pingstliljor. Varje år visar de sig. Osvikligen. På samma kvadratdecimeter. Och de sprider sig.
Min mors ögon, hennes diskrteta leende viskar till mig. Genom decennier. Och kommer denna mark jag nu bebor att hållas öppen utan alltför stor grävmaskinspåverkan i framtiden, kan min mor fortsätta att stilla stråla genom seklerna och som nu locka på fjärilar, humlor och bin.

I en äldre kultur skulle minnet av henne ha helgats och traderats mellan generationerna som sagor.
"Det var mor Inger - din pappas farfars farmor - som gick där med spade och planterade i mitten av 1900-talet. Dvärgpåskliljorna hade hon hämtat från Äskhult i Halland. Snöklockorna från Kaukasus. Den blå irisen tog hon på Jylland. Pingstliljorna var en gåva från hennes syster i Holland".

Mor Inger som totem. Ögon och leenden som tecken, vittnesbörd - beständigare än knapptrycksresultatet på internet.

Min mors blomstrande ansikte - än en tid vårdat av sonen hennes.