Han satt i den tredje raden. Snett.
Hon granskade hans profil.Näsan är rak,inte smal.
Fluffiga ögonfransar nedsänkta.

Musiken spred spännande ackord.Tända ljus brann sakta ner.
Församlingsborna satt tysta.

Hon smekte det stolta huvudet och de breda axlarna med sin blick.
Inuti ,någonstans, definierade hon inte exakt ,i rasande fart
tändes något till liv och simmade i den viskösa önskan.

Ljud av orgeln exploderade.Det gick upp till den högste tonhöjden
föll sedan plötsligt ner och spred sig gradvis högt mot taket.
Utrymme drunknade i tystnaden.Inget prassel eller rörelse.
Det verkade som ögonblicket frös.Sekunderna försvann och
allt råkade bli i vilande tillstånd...

Då ryckte någon på axlarna. Andra suckade högt och han satt orörlig,
fortfarande med komprimerade läppar.

Prästen talade länge och rikligt.

Hon fångade inte ett enda ord av vad han sa.
Hennes ögon var fastkedjad vid honom .De lyste med ömhet.
Kvinnan som satt bredvid honom, började krångla.
Hon vände sig och hennes sökande blick iakttog henne ihärdigt.

Hon sänkte snabbt ögonlocken och stelnade.

Kvinnans ögon brände henne.Då öppnade hon ögonen till hälften
och såg genom ögonfransarna hur hon demonstrativt pressade sig
mot honom.Han lutade huvudet mot henne, så gjorde hon med.

Tjejens blick grumlades och blänkte av fukt.Ögonbrynen drog sig
samman.Läpparna ryckte till.Hon skakade på huvudet och
vaknade omedelbart.

Alla skyndade mot utgången.

Hon satt och visste inte vad som hände med henne.
Otrolig skam uppslukade henne och ättiksyrasmärta
bet hennes hjärta.Hon stönade.Lade händerna mot ansikte och vajade.

Idag har HAN uppstått ! Mirakel av underverk!

Men hon kände en ström av köttätande lust till främmande man.
Men hans utseende var så ljuvligt av jordisk skönhet.
Med darrande ben reste hon sig och gick långsamt mot dörren.

"Tjejen mår du dåligt?"

Hon tittade sig omkring med frågande blick,rusade sedan ut ur kyrkan.
Hon satte sig på en bänk.De tända ljusen lyste upp minneslunden.
Kyrkans tunga portar låstes.Omkring var det helt tomt.
Hon närmade sig av tiden väderbitna dörrar
och sträckte ut sina armar mot dem.

Läppar viskade böner och varma tårar strömmade bitande ut
från ögonhållor och tvättade bort syndögonblicket......

(2017704/16Qpias)