Hejhej,
Är den på?
Ehm 1-2-1-2 hör ni mig?
Okey, bra. Nu, nu börjar jag
Men asså...
Oj...
jag kommer inte ihåg vad jag ska säga,
Jag kanske borde ha haft papper med mig upp…
Men vad fan jag får försöka, jag kan bara inte ge upp
Sådär.
Så innan ni buar ut mig och ropar in nästa
Så snälla låt mig försöka, jag lovar, jag kommer att göra mitt bästa
Det är bara att ibland, typ nu, undrar jag:

Asså, vad faan gör jag här?
Jag kanske kan börja med att ’heja’
På nån i publiken där
Kallsvetten den rinner
Och min mage är i kramp
Blodådrorna brinner
Mitt skelett känns mjukt och sladdrigt som en svamp
Blåsan känns som om den ska sprängas
”Jag måste kissa”
Men tankarna trängas
För jag vill verkligen inte missa
Den här chansen att stå här på scen och gapa
Skutta runt som en apa
Spotta ut ord som sväljas
utav publikum som kväljas
Över min tafatta prestation
-en tämligen medioker presentation
Sprängfylld av rim men utan reson
Och mening
Av en poet som närmar sig arkebusering.
För att improvisera en hel djävla dikt från scen
Är som att rida på en häst i sken
Och reptilhjärnan vrålar ”Stanna!
Innan det enda som är kvar av dig blir pyttipanna!”

Hm, men jag tror nog ni förstår
Att jag är vanlig djävla attention-whore
Jag får väl erkänna: jag brukar låtsas att jag improviserar det här
För att ni ska tycka att jag är lite coolare än vad jag egentligen är
Men att stå här och utav rampljuset bli svedd
Är för mig att bli älskad, hörd och sedd
Jag föds på nytt vid var entré,
Lever ut i min solistiska ord-kabarré
Suckar tungt, för vid var sorti
Känns det som att mitt liv är förbi
Ja, att läsa har blivit mitt heroin
Abstinensen efter detta adrenalin
I kroppen växer och jag är frälst
För scenen och micken gör jag vad som helst
Men det första och sista skälet till att jag vill stå där,
Är att jag verkligen älskar att få ta emot era applåder