Jag minns Dig
en glad tjej
i parkas, skidbyxor,
som en dalkulla
med vävda vantar
och färgglad mössa,
skidor under armen!
Du åkte nattåg
till Lappland,
kände Dig ej förut,
blev förtjust
på ett ögonblick

Okänd ung man
Du höll litet avstånd.
Först då han föll
på ödemarks skidspår
kom du och hjälpte upp.
Vilade i samlad tropp
i syskonbädd i en fjällstuga.
Mitt hjärta bankade
i accelererat tempo,
jag var betagen,
kände mig lätt ”berusad”!

Du föddes på hösten
mitt i den magiska stund
då löven stod som grannast.
Du levde ett rikt, långt liv,
du gick bort då din tid här
var över, mitt under
vaknande vår
i vårblommors skönhet

Vår härliga, långa livsresa
lämnade vi bakom oss.
Senaste tio plågoår är förbi,
Du kämpade tappert.
Det är svårt att finna ord,
rätta ord att beskriva
ditt eländiga öde.

Trofast härdade Du ut
med bittra lidanden.
En gång suckade Du
”att jag skulle ha
en så förskräcklig sjukdom,
detta kan inte vara sant!”

Jag har en levande känsla
att Du ännu är vid min sida,
varje dag i mina tankar,
du är i vindens sus,
i vågornas dån,
i bergens tystnad,
på vår gröna äng,
där är du närvarande
i mina kära minnen,
på den livsväg som vi nu
lämnat bakom oss.
Du är i gryningen,
vi sitter på solens guldbrygga,
du skämtar med skrattande måsar
på slät klippa,
vi beundrar skymningen
och solnedgångens skuggor
på strandstenar.

Nu även då du är avliden,
är du närvarande.
Jag ser dig
genom ett skimmer av mina tårar,
jag betraktar stjärnornas tindrande
på natthimlen,
du är även där,
jag inbillar mig hur våra blickar
möter varandra i skyarna
i sken av månens spegel.

En smed smider järn,
ordkonstnär smider
ord till poem.
Jag smidde av ord
min minnesruna.
Du, min kära,
du är min käraste
i mina minnen,
Du följer mig evigt i allt.

Du lever, Du är inte död!

© Heikki Hirvonen (26-04-2017)