det är en viss trygghet i hösten
i ett penselsvep har allt vissnat
i ett andetag sugs färgen ur livet
himlen är betong
regnet piskar
jag viker upp kragen
i förruttnelsen
är jag gud

våren däremot
med sina skott av liv
med sitt hopp och sitt löfte
inför drivkraften
ger jag vika
inför livsglädjen
vissnar jag

ge mig en värld i gråskala
för att ge mig färg