En söndag lade sig oförrätterna bredvid 

varandra i rad, drog varandra hårdhänt 

i nacken. Molnen passerade på måfå. Det

knakade om lederna när han hängde av geväret. 

Samma dag två kilometer bort lapade katterna 

i solen som för tillfället skymtats mellan molnen. 

Två ynglingar av samma kön njöt en gemensam 

cigarett, med pånyttfött mod och en genomskinlig 

blygsel över brottet mot heteronormativiteten

Stillheten släppte taget och sträckte ut sin sprödaste 

lilja över åkersfälten. En lätt bris fångade den underifrån 

och fick den att lyfta i cirklar uppåt. 

Det var en slump att de ännu levde. I storstadens kvalmiga 

tillförsikt och påklistrade vänlighet hade de bägge två hittat 

både hem och förlorat sin identitet. Om och om igen tills 

tröttheten över sig själva övergått i en mognare insikt om 

som egen litenhet och besvärliga trångsynthet. Heteronormens

många ansikten blev fler ju mer åren gick. Även hos de sina. 

De var geväret och oförätter på rad, liljan och brisen. I ett.