I natt var jag i Göteborg på klassresa. Jag fick åka spårvagn genom staden. Det var bara det att spårvagnen var osynlig. För de förbipasserande såg det ut som om jag släpades runt på ett hopvikt lakan på kullerstenarna, och i min ömma bakdel kändes det också så. Jag förenades med ett par klasskamrater och lärare vid Vasaplatsen. Hur vi skulle ta oss vidare hade vi ingen aning om.