En vit sten i stenig gränd av jordens 

rester var en mindre del av strået kvar 

där solens bris flöt in. Som kil. I utrymmet

de mörka där ljusets förutsättning är är

tanken mycket sällan tänkte han när resultatet 

av gåtan flämtar på moderns bröst 

de första andetagen 

de allra sista 

korridoren mardrömslikt trång hans liv

synes slut. Ångestfyllda äckliga ansikten 

där tidigare änglar bott. Skriken till Herren 

i hans kil mellan sten. Utrymmet som tids 

nog utvidgades i möjlighet men inte i area 

han visste att han dött och att livet aldrig 

åter återvänt som människor med masker 

på som människan i stort en sten i stenig 

gränd solen den är skriken frågorna 

hatet solen som om han betraktar den en

stund känns varm