Jag orkar icke sjunga mer till Sorgen -
hon lyssnar inte på sin slottsbalkong,
min lyra bryter aldrig murgrönsborgen
där strukna strängar blott blev bottnad sång.

Jag ser, på höjden, hennes blickar vandra
mot muntra män med vackrare förslag,
hon kallar hellre kallt på alla andra -
min ton är allt för Dig men alltför svag.

Hon styr sin syn mot ständigt större städer
där stigen stegas stolt av månskensmärrar,
och stegrat hennes härskarhjärta gläder
blott ekipagets lekfullsledda herrar.

Men minns, min vän, när vi ännu var unga
och levde samman, fast i hastig lek,
nu skall min mun, förevigt, oss besjunga,
där Du för Tycket blev vår Lyckas svek.