Det är vår i luften och livet som stack upp

likt brus har hastigt sjunkit ned under 

ytans skum. Under oss simmar vi i hinnor 

genom skilda tidsepoker vårt hopp och det

förenande syns i luftbubborna mellan 

hundratals hinnor. Jag ser oss i det rödgula 

skimret likt två barn med två likadana 

uppsättningar av frågor till Gud. Det var vi 

och jag har sökt efter dig oss i en evighet.

du kanske tror något annat men har aldrig 

slutat älska. Aldrig dig. Idag har hinnorna 

förtätats du är tydligare jag ett rent blödande 

sår och när jag minns hur vuxenhetens 

ansikten slätade ut mig och kanske dig 

det du ville att jag skulle vara och den jag 

kanske blev ja blivit så kan jag inte längre 

känna mig i mig och ångestens grenar som

den kil som stacks in i mig och dig är inte 

längre den luft som omgärdade det unika 

det som egentligen var vi smärtan skär 

drar och släpper och jag vet att imorgon 

kommer jag att längta till min dotter hon

jag valde efter att dessa bubblor mellan 

våra hinnor inte längre var ett val 

till hon den ljuva hon som sades skaka 

grunden till det som skulle bli mitt jag 

hon som i sin existens redan svarade 

på frågan om dig och jag 

hon väntar. Din röst idag ett eko av ett 

svar som syns genom havet din kropp 

bort dina steg ifrån.