öst och väst på två sidor om mitt huvud 

den ena skrockande den andra knäpptyst 

och dessa minnen. Som en begravning sedd

från håll. Hon var mycket försiktig nu så

len om foten att minsta antydan om svek

sågs i himlens rörelser ett djur en lo på 

vakt han iklädd vargdräkt och hon skulle 

bli förvånad om hans stela rörelser någon-

sin fäller de betesdjur han tappat smaken 

för. Log med insidan ut och av förskräckelsen 

den rena förmådde honan älska bettets form 

dess sega smak av ungt kött av allt han lämnat

tog hon för sig dag som natt 

Aningen, det i dallrande i luft 

i garnets långa trådar längs myrmarkens

knapra hopp sorterandet av det intrasslande 

i klarare allt friskare luft och nyligen innan 

det begav sig hade han redan slängt ut dem 

över klippans kant 

vem var hon ? Vem han? 

Klockans visare var jag jag tråden jag aningen 

han mitt allt jag lämnat om och om igen 

han som gjorde kärlek till moral. Hur jag vägrat

sätta mig i vittnets bås på min egen rättegång 

som lät mig välja dag och plats en dag som 

aldrig kom 

i vitt brev sände hon slutligen sitt svar om att 

han får ge sin slutgiltiga dom utan att hon 

blivit hörd. 

Hon hade övat på detta nu det liv som väntar 

hon förstod inte det sista om att han skulle 

sluta stänga in sluta såra 

hon hade slutat älska längs myren fanns 

det inte längre kvar  i ljusets 

bländningar mellan träd i vattnets silanden

mot grus där låg hans nakna jag den man 

han skulle blivit den man jag alltid såg 

blundande (gjorde ofta ) täljdes 

bilderna av oss i hänryckta stycken 

tillräckliga