På bordet stod ett fånge tulpaner 

alltid vita gula röda vaserna 

av Aaltos rena glas där i mitten flämtande 

liv  som ur ett livsstilsmagasin 

allt utgår från där solen fastnat 

tiden stannat allt levande vill bo 

önskar släpa sin kropp genom tiden 

som förflutit lägga örat invid vägg med 

stetoskop krypa ner till rötterna sprattla 

till med fötterna så tulpanvattnet far 

över kanterna torkas upp av mormors 

bruna händer omsorgsfullt lukta mig till

då 

Gripa tag i händerna  som famnar evigheten 

i allt som får mig att förstå 

Den blå dubbeldörren, huset som jag byggt

men aldrig bott i. Som jag lämnade åt dig 

till dina  skrik ditt slagträ

vid ljudens knäppningar i trappen 

Gud hur ska du kunna förlåta ? 

Snälla gör det inte [aldrig] 

din tystnad är jag i nu med henne bredvid 

med framtiden i fjärran land i kropp 

av annan man men delar av ett jag 

så vacker blev min ensamhet en stör 

med jorden kvar lutad vid en dörr 

tiden hade glömt