Du är det mest skrämmande jag någonsin har skådat
för att din skönhet är det som ger nyanserna
i mina näthinnor som desperat skriker
efter visuell njutning
Jag förstår inte hur jag vågar röra vid dig
för din blick bränner mitt skinn
varje gång du kastar den över mig

Jag kryper ihop inför dina läppars resonans
och blommar djupt i mitt sinne när du
viskar så tyst att bara jag
och mörkret kan höra
Hur kan fyra väggar
kännas så obarmhärtigt karga
när jag lämnas ensam av dig igen
som så många gånger förr?
Hur kan mitt känsloorgan vibrera så resolut
när du andas mot min hud?
Hur kan din doft föra mig iväg varje gång
jag blundar i din närhet?

Hur kan du nära en organisk jordbävning
i tonerna i din röst och hur kan du bära
på ett vulkanutbrott, ett sammelsurium
av avgrundsdjupa känslor på dina läppar?

Du såg min skönhet och gjorde den till din egen
och jag såg din skönhet och målade av den med mina ord