Hur ofta är det så
att vi bara finns till i livet
och GLÄNSER?

Visst finns det sådana förhöjda ögonblick i livet!
Förhoppningsvis många.

Men de andra stunderna?

Då livet värker sin smärta.
Då kraften är böjd mot marken.
Då självkänslan är som en kall lerpöl.

Vart tar vi vägen då?

Jag tänkte osökt på en svedd blomma på min balkong.
Hon som innan burit vackra ståtliga blad och som
brände sig och bladen föll a l l i h o p.
Sorgligt, ja själva stammen såg torr och ofruktbar ut.

Min första impuls var att slänga blomman,
ge upp, låta en ny växt ta hennes plats, glömma...
Men så tänkte jag att,
Tänk om livet återvänder?
Rötterna i jorden var oskadda och jorden näringsrik

Det tog sig igen!!!
Efter tid kom nya små utväxter
på den synes brända plantan.
Omsorg med vatten och att ställa den i halvskugga
fick den att ta sig igen!

Det är inte så svårt
att koppla samman det med synen
på vår egen mänsklighet.

Varför har vi så svårt
att handskas med vår bräcklighet,
att stå ut med oss själva
när vi inte funkar till fullo?
Hur ofta topp-presterar vi
och varför skulle vi göra det?

Vad behöver vi var och en
när vi är som sårbarast?
Vad får oss att växa till igen?

Ännu viktigare,
hur kan vi hålla om oss själva/varandra,
så vi känner oss fullvärdiga
fastän vi är kantiga och stötta,
eländiga och trötta?