Staden är kall och våt,
evakuerad som under hot
Fan ta dig om du gav mig
sjukdomen utan bot

Jag ser dig inte,
men ändå känns du så nära
Som ett virus i min kropp,
eller en parasit i min hjärna

Du kanske inte ens finns,
du kanske är en febrig hallucination
Trånande tankar
som blev en levande manifestation

Du berättade om spöken,
om de som spinner depression
Om rösten, jaget, kampen,
om monstret som aldrig får nog

Du slutade skratta
när samtalsämnet blev död
Det var inget sorgset i din blick,
mer en ursinnig glöd

Kemi, kärlek eller begär
i en diskusion om undergång
så blev jag kär

Fan ta dig
Men låt mig få dig först