katten kom in och

dök i hinken med köttmat

sedan i pellets

badade den i karet

katten blev taxen

lillan dök efter

pelletskorg med malmedel

ungen fick andnöd

gav henne kranvattendrycken

klappade långsamt medhårs

Då var vi på flygplatsen, Landvetter förmodligen. Maken, Lillan och jag skulle åka till Kreta. Medan vi väntade hann det bli både onsdag och nyårsafton. Vi fick hyra ett hotellrum för att vi skulle åka så tidigt på morgonen. En vackert sminkad städerska med mörkbrunt glansigt hår och raska fötter hjälpte oss låsa upp. Vi bjöd in henne på ett glas vin men hon försvann i korridoren på väg mot nya uppdrag.

Vi hade en konflikt kring glasdörren till hotellrummet. Maken tryckte näsan mot rutan och påstod bestämt att det viktigaste för alla människor var att bli sedda, berömda och omtyckta som individer. Att stå för sin egen näsa, liksom. Han uppmanade mig enträget att följa hans exempel. Jag vägrade först, eftersom jag misstänkte att mitt näsavtryck skulle bli fult, och föreslog att vi skulle trycka båda våra näsor mot varandra på varsin sida glaset i stället. Jag försökte förklara att jag tyckte människors möte var viktigare än egots berömmelse, men han ville inte köpa mina argument. Jag gav efter, skapade en flottfläck med näsan för att få saken ur världen och suddade bort den med handen innan Maken hann se.

Lillan hade halkat ner från sängen men låg kvar under täcket. Hon andades med ett svagt väsande. Kanske var det sviter efter malmedlet? Jag väckte henne milt och försökte ge henne lite välling. Hon såg lite yr och dåsig ut, men kunde både gå, hålla sig torr och prata ovanligt vuxet för att bara vara tre. Jag noterade att hon sökte efter orden på ett eftertänksamt, vuxet sätt och bröt på skånska.

é de så?

osså!

Några kläder hade vi inte fått med oss, dom fick vi väl köpa på plats. Mat hade vi inte heller, och inget vin. Jag fundrade på om jag skulle kolla taxfreeshopens öppettider när städerskan kom tillbaka och föreslog att vi skulle ta en kaffe i personalrummet, kanske en varm korv. Lillan nickade vingligt och kallade städerskan vid namn.

Karin, Maken, Lillan och jag  stegade ut i flygplatsens korridorer och fick snart ett thailändskt par i sällskap. Paret propagerade mot malmedel med hög röst och färgglada plakat. Jag höll för det vänstra örat så gott jag kunde. Den högra handen höll jag hårt i Lillans. Ingen som inte kände mig skulle komma och tala om för mig att jag var en dålig mamma.